De senaste inläggen har jag försökt att hålla hela inlägget under ett och samma tema. Det är inte alltid lätt – ibland vill man skriva om lite av varje, men jag tycker samtidigt att det är bra om man på rubriken redan kan avgöra om det som kommer är intressant eller inte. Personligen har jag sällan tålamod att läsa en text på nätet om den inte låter intressant redan från början.
Jag har funderat lite på det här med tålamod och så en del, både på ett personligt och mer allmänt plan. När man är ivrig blir det man håller på med mycket lättare, men det blir samtidigt väldigt jobbigt om man inte kan på en gång kan sträva efter det där man ivrar efter. Om tålamodet inte riktigt håller blir det lätt att man divergerar avviker (jag har läst för mycket matte…) från målet och skenar iväg åt något annat håll. Och då är det lätt att man hamnar snett, och att man missar målet totalt.
En annan konsekvens av iver är att man glömmer bort att klart definiera ett mål så att man säkert vet vart man är på väg, eller att man definierar ett anti-mål. Har man ett anti-mål och bara stävar bort från någonting har man rätt dålig koll på vart man hamnar. Än värre blir det om anti-målet är ganska abstrakt, för då väljer man lätt ut någonting som får symbolisera det man vill sträva från och strävar ifrån denna symbol istället. När symbolen för anti-målet blir tydilgare än anti-målet i sig är det ju inte ens säkert att man lyckas ta sig ifrån det man vill undvika.
Jag är inte så förtjust i att vräka ut mig mitt innersta privatliv så som man egentligen bör göra på en blogg, så jag tänker ta ett ganska harmlöst och allmänt problem: tentaflykt. Jag har vart ganska ivrig att klara den mattekurs jag nyss avslutade (och förhoppningsvis klarade). När man sitter och pluggar och det går dåligt blir det lätt att tålamodet sviker och att man gör något annat istället, som egentligen bara tar en längre från målet. T.ex. kanske man uppdaterar sin sajt eller kategoriserar alla 61 inlägg som man hittills lyckats skriva ihop…
När det gäller mer allmänna forum kan det t.ex. gälla debatten om kyrkan (och religion i stort). Ibland är folk väldigt fördomsfulla, vilket kanske inte alltid är så konstigt, men tråkigt. Ibland är folk väligt ivriga att vara liberala och fördomsfriga, men för att kunna uppnå denna liberalism måste man göra religionen till något både privat och flummigt så att det passar alla. I sin iver att inte vara fördomsfull och trampa folk på tårna har man skapat en liten flumlåda där alla religiösa åsikter och tankar är hänvisade till och trampar på så sätt på folks tår ändå.
Jag läste nyss ett mycket intressant blogginlägg av Peter Béliath: Krist Konge, lær os at magte magten! (Exakt vad han skriver får ni läsa själva, jag tänker spinna vidare på mina tankar). Han tar bl.a. upp farorna som ligger i att försöka utvisa allt var religion heter ur det offentliga rummet, och att de strömningar som vill utvisa religionen ofta ser till ekonomin för att få sin politiska vägledning.
Vad jag ofta hör från dessa debatter är att kyrkan får symbolisera många av de abstrakta ting som man är rädd för, må det vara korrumption, maktmissbruk eller bakåtsträvande åsikter. Problemet är att religionen sällan är källan till problemet, utan bara symbolen. Kyrkan får vara symbol för anti-målet, och istället tyr man sig till pengarna. Pengar som så ofta leder till maktmissbruk, korrumption och bakåtsträvande åsikter. Jag anser att pengar är en mycket bättre anti-symbol är religion, och att ha pengar som huvudsaklig ledstjärna i politiken kan bara leda till något destruktivt och ont. Däremot är det farligt att ha sitt huvudsakliga fokus på pengar, oavsett om man har pengar som mål eller anti-mål – att sträva ifrån pengar är ju inte någon som helsta garanti för att man kommer rätt. Jag följer mycket hellre en ledare med religiös ledstjärna än en ledare som förlitar sig på pengars vägledning (vare sig denna ledare har pengar som mål eller anti-mål), för till skillnad från religion så rymmer pengar inget utrymme för moral, rättvisa och kärlek, och att sträva ifrån pengar är heller ingen garant för att man ska finna dessa tre.
Jag känner att jag skulle kunna skriva en bok om det här.
Hur som helst verkar iver och tålamod vara starkt ihopkopplade med varandra, och de verkar förutsätta att det finns ett mål. Hur iver och tålamod är relaterade till varandra verkar vara beroende av hur målet ser ut. Ibland medför iver ett större tålamod – hinder och felsteg blir inte ett lika stort problem eftersom man är så ihärdig i att sträva efter målet. Samtidigt kan ivern få en att mista tålamodet, vilket gör att man missar målet. Att tålamodet sviker beror nog på att man inte har klart för sig vad målet egentligen är. Lösningen blir att om man kan se målet klart och tydligt framför sig, så stärker ivern tålamodet. Alltså är det viktigt att först fundera över vad målet är innan skenar iväg, så att man inte läggar krokben för sig själv.
Jag kanske borde ta och formulera mina mål och motivera dem. Då kanske ivern och tålamodet samverkar istället för att motverka varandra. (Det låter säkert lite sjukt och sjukt nördigt, men allt det här påminner mig faktiskt välgit mycket om gränsvärden som går mot oändligheten…).