Igår var jag på bio och såg Watchmen. På frågan om man borde se den eller inte skulle jag svara nej, om man inte själv har en bra anledning.
Jag hade nog en ganska dubbel inställning till filmen när jag gick på den. Jag hade två anledningar till att gå på den: Den ena var att jag läst två tredjedelar av boken och ville se hur filmen lyckades fånga den bakomliggande tanken i boken, och den andra anledning var för att se själva scenografin.
Det som skiljer 300 från Watchmen är att 300 har över huvud taget ingen djupare story i mina ögon. Handlingen i 300 finns bara till för att ge ett sammanhang till alla häftiga scener. Watchmen har något den försöker skildra, ett syfte; den återspeglar sinnesstämningen och tankegångar under kalla kriget, och målar upp en mycket dyster och mörk världsbild och människosyn. Dessa två, den vackra scenografin och den dystra världsbilden, genomsyrar varandra genom hela filmen och hamnar tyvärr snarare i konflikt i stället för någon slags symbios. För att göre det värre är låterna i filmen illa valda. Det skar sig ofta.
Watchmen är en grafisk novell; den är still största delen tecknad som en serietidning, och det var roligt att se hur filmen i stora delar följde boken serieruta för serieruta. Däremot fick många av scenerna i filmen en helt annan fokus än bilderna i boken. Även om boken liksom filmen är mycket mörk och makaber så förlorade filmen stora delar av syftet bakom bilderna. Scenerna blev till för scenernas egen skull, inte för att säga något om författarens syn på mänskligheten. Jag tror att total tomhet är en renare form av ondska än starkt hat, och jag tyckte det var skrämmande när filmen nästan gick över till att bli tomheten själv istället för att porträttera den. Denna paradox blev för mig väldigt tydlig i sexscenen mellan ”Night Owl” och ”Miss Jupiter”, som för övrigt skildras mycket annorlunda i filmen jämfört med boken. Förutom att scenen är allmänt pornografisk och ganska osmaklig så är i allra högsta grad en parodi på sig själv. Den påminner mig mycket om Pain of Salvations låt ”Ashes”, men saknar totalt självinsikt om sin perversa natur. Tydligen är regissören Zack Snyder mer intresserad av att göra vålds- och sexscener än att vara en trovärdig berättare, för i den här scenen, som han väljer att tolka fritt, tolkar han uppåt väggarna fel.
Det som ändå är positivt med filmen är tankarna efteråt, men det gäller att veta hur man ska angripa dem. Har man bara filmen/boken som ledstjärna går man vilse.
